KD – Penseln dämpade smärtan

24 augusti, 2011

Kristianstads Bladet, 2011-08-23

Kristianstads Bladet, 2011-08-23

Tidning: Kristianstadsbladet
Text: Johannes Lindén
Publicerat: 2011-08-23

//

Penseln dämpade smärtan

När hennes son på juldagen 2006 berättade att han skulle ansluta sig till den svenska styrkan i Afghanistan rasade Eva Barnekows värld samman. Med hjälp av penseln härade hon ut. Nu förbereder hon utställningen ”Ett år i två världar”.

Uppe i ateljén på Sörbytorp står tolv tavlor på högkant inslagna i papper. De är märkta med namnen på årets tolv månader. Det var här, eller rättare sagt i sonen Carl-Henriks rum intill, som Eva Barnekow spenderade stora delar av 2007 med att måla. – Jag var tvungen att göra något. För mig var det katastrof när han berättade att han skulle till Afghanistan. Men min man var mer cool, han är gammal militär.

Carl-Henrik var då 27 år och hade ett par år tidigare ingått i militärstyrkan i Kosovo. Då hade han precis klarat livhanken efter att en brandbomb kastats mot fordonet han precis flytt från. – Sedan var han med i TV4 och berättade om Kosovo och när reportern frågade om han kunde tänka sig att åka till Afghanistan svarade han ”självklart”.

En för varje månad – När dagen kom då han åkte gjorde Eva Barnekow en ateljé av hans rum. Totalt skapade hon omkring 160 tavlor varav tolv kollage i akryl är stommen. En för varje månad som gick. – Min tröst var att det var ett val som han gjorde. Även om det skulle hända något visste jag att ha nville göra denna insats för landet och för folket i Afghanistan. Under tiden hade de mejlkontakt. Samtal via telefon var förbjudet på grund av risken att samtalen kunde spåras.

Svensk mark – Tre gånger var Carl-Henrik hemma på permission. – När han kom hem i september visste jag inte om det var sista gången jag såg honom. Men det gick ju bra. I november fick Eva Barnekow ett efterlängtat samtal. Carl-Henrik var hemma på svensk mark och hade landat på Arlanda. – Nu har han lovat att aldrig åka ut mer. Som mamma lider jag så fort jag hör när människor förlorar sina barn. Det är samma med Utöya. Jag lider med dem som är kvar.

Kulturhuset i Broby – Eva Barnekow tar försiktigt bort skyddspappret från ”april” och ”december”. Den första är djupblå och den andra är klarröd. I mitten av september ska tavlorna visas i kulturhuset Vita skolan i Broby. Även tolv foton som Carl-Henrik tog under året i Afghanistan ska samsas på väggarna. – Det är jätteroligt att få ställa ut med min son nu när det var ett sådant jobbigt år. Hans värld under den här tiden och mitt liv här hemma för att överleva.

//

Etiketter: